 |
| Liregatan här lekte jag som barn! |
Barndomen sätter sina spår och präglar hela ens liv.
Själv föddes jag i Ystad och hade en bra uppväxt med kärleksfulla föräldrar och en ganska hög standard i hemmet. De första åren bodde jag i en villa på Gustafsg 27. Det minns jag som den lyckligaste tiden i min barndom. Stor trädgård en lycklig familj, många vänner och omedveten om ondska, fattigdom etc.
Visserligen fanns det kompisar som inte hade det som jag men inget jag funderade så mycket över.
Sedan övertog vi min farmor o farfars konditori Moberg´s Eftr och då flyttade vi ner till stan på Hamng 7 där vi bodde i en stor lägenhet. Vi hade sex stora rum, en servingsgång, stort kök. Dessutom hade vi tre uppgångar, köksingång, finingång och uppgång från konditoriets kök!
Här bodde vi med utsikt ner till hamnen. Jag fick nya vänner och min bästis Eva bodde bara några minuter ifrån mig.
Mamma och pappa jobbade mycket men jag hade alltid dem i min närhet. På kvällen satt jag ofta nere hos mamma i en av de bakre rummen på kondiset. Jag var en riktig morsgris, pipig, kräsen och allmänt odräglig. Fast ändå tuff som en agaspis på många sätt.
Ett tag gick jag och simmade med YIF ( Ystads simsällskap) på Fritidsbadet som då var nytt och fint. Någon tävlingsmänniska var jag inte och blev aldrig så det varade inte sä långe. Däremot blev min syster riktigt duktig simmare.
Vi flyttade ifrån Ystad Januari 1966 och det var så hemskt och har satt sina spår. Det tog så många år innan jag kunde åka hem igen utan att känna ett sting av smärta i mitt hjärta.
Att se filmen Svinalängorna gjorde att jag flyttades tillbaka till min barndom MEN endast som ett minne från svunnen tid.
Filmen är baserad på Susanna Alakoski`s upväxt i Ystad med alkoliserade föräldrar som flyttat från Finland för att få ett bättre liv i Sverige. Namnet Svinalängorna ska vara efter husen de fick bo i som liknade svinastall.
En otroligt stark film som visar att alla inte har lika harmonisk barndom som jag fick.
Det var många tårar och snyftningar i publikhavet igår och när jag traskade ut i den kalla vinterkvällen så lämnade filmen en del vemod och ledsamhet över att julen inte blir en roligt tid för många barn.
Att vara fattig är en sak men att leva med missbrukande föräldrar måste vara ett helvete som sätter sina spår för livet.
Att jag senare i livet skulle leva med en missbrukare kanske gjorde att filmen blev extra stark för mig men det kan ändå inte jämförs med som i filmen.
Jag hoppas att mina barn inte är skadade av detta.
Denna rädlsa för utbrott, slag. förnedring , skam som många barn får uppleva önskar jag ingen.
Men samtidigt tror jag inte på förbud för alkohol för att vissa inte kan hantera det.
Jag tror att massor av kärlek, trygghet och en stor portion självkänsla i barndomen skulle minska att folk blev alkolister. För på något vis är det sin ångest man dödar med sprit och droger.
Nu önskar jag bara en kärleksfull jul till alla.
Läs gärna boken och se filmen.
Pernilla August gör en strålande debut som regissör och ALLA skådespelare i filmen är suveräna.
Sedan är den filmad med en teknik som det känns som 60-tal.
Fotot hittade jag på nätet och är gatan som min vän Eva bodde på och vi hade en av våra ingångar till vår gård. Mitt hus är det sista vita på höger sida.
Eva bodde i huset som är orange på höger sida med en öppen port som ingång!
